Igår roade vi oss med att se en dokumentär som handlade om svarta hål och om Big Bang-teorin. Jag har alltid varit svårt skeptisk till alla såna där "vetenskapliga" sanningar och ifrågasätter alltid sånt som inte kan bevisas. Betänk att det inte alls är länge sedan skitviktiga förståsigpåare predikade att jorden var platt och att alla plattskallar trodde på allt som sades och var skitnervösa över att dom skulle trilla över kanten om dom seglade iväg mot horisonten. Smart.
När jag gick i plugget så drev jag min fysiklärare till totalt vansinne när jag ifrågasatte precis allt vi fick lära oss som bara var gissningar och vilda teorier. Jag skrev själv en teori som gick ut på att vi existerar i en liten atom inuti magen på en nallebjörn som bor i ett kollektiv i Tumba. Det visade sig att min saga var minst lika sann (inte lika trovärdig kan jag hålla med om, men ändå) som fablerna och antagandena som fanns i läroböckerna och som vi fick lära oss vara riktiga.
I dokumentären pratades det om en massa svarta hål som ingen någonsin har sett, men som tydligen borde finnas där eftersom dom har kommit fram till detta med hjälp av en miniräknare.
Dessa svarta hål antas finnas långt bort i universum och då kan man ju undra vart långt bort ligger någonstans i något som aldrig börjar och som aldrig slutar.
Big Bang-teorin går som bekant ut på att någonting väldigt kompakt exploderade så att universum slungades ut och sedan dess expanderar och där och då ska tydligen tiden och allt ha inletts.
Jaha ja, och den här kompakta prylen som exploderade, vart höll
den hus innan tidens begynnelse och vart kom den ifrån?
Det enda man med bestämdhet kan hävda är att vi inte har en jävla aning och att vi får vänta tills det kommer hit några lirare från någon annan planet som med sin förmåga att tänka rymdlogiskt kan förklara för oss hur det ligger till. Först då får vi veta hur något aldrig har börjat och aldrig kommer att sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar