Läser dokumentationen över Söderstadions historia i boken Söderstadion Forever som är skriven och fotad av Jonas Cederquist (som har intervjuat mig i en annan bok), Maggan Hagström (som jag är bekant med sisådär 30 år tillbaka i tiden), Johan von Friedrichs (som jag inte alls känner) och Hasse Fridén (som har fotat mig till ett matchprogram och dessutom är bror till Sven min ven).
Boken måste tillsammans med Katarinas Jag Hör Till De Få Som Kan Leva bli årets två tunga och extra hårda julklappar på Kungliga Södermalm.
I början av boken nämns en viss Albin Selin (originalet) och jag har nu läst fram till inledningen av 80-talet och på sidan 100 hittade jag en bild från matchen Bajen - Landskrona 1980 där jag i högstadieålder syns på läktaren. Jag står ensam och antagligen hade jag åkt in solo från Vårberg, det var ofta som jag inte fick med mig någon polare, men på Söderstadion kände man sig inte direkt ensam så att säga.
Det var i den matchen idioten Mats Aronsson snubblade in 0-2 och firade det korkat nog genom att springa fram till den grönvita klacken och häckla oss. Svaret blev ett regn av flaskor, burkar (ja, man fick ta med sånt in på den tiden), tändare, snusdosor och en och annan träsko vill jag minnas.
Boken är ytterst välgjord och i alla fall den första tredjedelen är lika mycket en historiebeskrivning om Hammarby IF som en berättelse om själva Söderstadion. När jag kom fram till tiden då jag började finnas med som åskådare - cupfinalen mot Stehe Rovers 1977 till exempel - så började jag känna klumpen i halsen växa. Jag har antagligen inte riktigt än fattat hur mycket jag saknar den där betongklumpen som formade mig till den jag idag är.
Ja ja, morsan - du med såklart...
|
Snyft... |