Ont som Zlatan

Zlatan bröt min tå på söndagen.

Glad i hågen befann jag mig i köket och iordninggjorde en kopp espresso. Är det fotboll från Italien på TV så är det.

Mitt under mitt måttande med kaffe så hör jag från vardagsrummet hur kommentatorn vrålar att Zlatan gör mål. En sådan reprisering vill jag självklart inte missa så jag beger mig i flygande fläng genom hallen i en oerhörd hastighet i riktning mot den i vardagsrummet placerade teven.
Av någon obegriplig anledning så har jag ställt min trasiga motionscykel i denna hall och givetvis lyckas jag i flykten slå i foten i denna tunga pjäs med resultatet att jag flyger ett varv i luften. En sån kapning har jag inte råkat ut för sedan jag slog en tunnel under ”Örnen” på fotbollsträningen för några år sen.

Nu är tå nummer tre räknat från valfri sida på min högerfot blå och bultande. Eftersom jag har en viss vana vid brutna tår så gör jag bedömningen att jag än en gång har lyckats få till ett tåbrott.

Jag är så pass skadebenägen att jag inte ens kan titta på fotboll utan att gå sönder. På tisdag är det tre månader sen Pablo avgjorde mot Elfsborg med det där fladdriga långskottet och jag har fortfarande snoront i höger axel efter vårat runtramlande på läktaren.

Suck…