Farbrorn som inte vill vara stor

Jag har alltid varit misstänksamt inställt gentemot folk som säger att dom tycker om att gå på anställningsintervju. Det tyder på ett visst mått av galenskap på det där lite obehagliga sättet. Ungefär som att dom egentligen är säkra på att det är dom som är Napoleon eller någon annan dåre med storhetsvansinne.
Nåväl, ni som är mer normalt funtade och således tycker att anställningsintervjuer är läskiga saker ska ta och testa att bli intervjuad av en gammal idol som dessutom har en bronsmedalj från fotbolls-VM för att lära er vad äkta nervositet är för något.

Jag är absolut inte den som ropar ”HEJ!” innan jag har sålt smöret, men själva pratstunden gick oväntat bra och även om jag inte får jobbet så var det stort för mig att bara vara påtänkt för uppdraget.

Om jag skulle få jobbet så behöver jag aldrig bli vuxen för då kommer jag att få jobba med min hobby och mitt största intresse som den jättebebis jag är.

Som avslutning kan jag meddela att jag har fått tillbaka soffan som ”V” tog med sig när hon flyttade för hon har köpt en ny. Så nu står den där igen bredvid sin gamla kompis Lill-soffan. Armstöden nuddar varandra och det ser nästan ut som dom håller handen och är kära.
Välkommen hem Stor-soffan och tack ”V”.