Iskalle Albin

Känner att bloggen har blivit en aning för mjäkig på sista tiden och det beror nog på att jag har alldeles för trevligt på jobbet och har svårt att hitta något som retar upp mig. Mycket ovanligt kan jag lova.

Försöker komma på något som jag har stört mig på en aning under mina första 10 dagar på bandykansliet och det enda som dyker upp i skallen är obehaget jag kände dom gånger besökare på idrottsplatsen misstog mig för vaktmästare när jag snickrade upp reklamplank.
Det kändes som att färdas 20 år bakåt i tiden och jag mindes alla korkade frågor jag fick under min tid som idrottsplatsarbetare och kallsvetten bröt fram längst min ryggrad. Med mitt falskaste leende och med min svalaste röst förklarade jag för dom som frågade att dom gjorde bäst i att fråga någon av vaktisarna istället för mig.

Minns med fasa dom gånger i början på 90-talet när jag förfrusen och helt slut ramlade in i fikarummet efter att ha plogat bort snö från isen i flera timmar med start klockan fem i ottan. Då kunde det knacka på dörren och när man öppnade den så fann man ofta en smygfet typ iförd minkpäls och cowboyhatt som med vidrig och pipande röst klämde ur sig något idiotiskt som detta.

- Vaktmästarn, vaktmästarn det är snö på isen!
- Åfan, det kan kanske bero på att det är snöstorm och 23 minusgrader ute. Vad tror du själv?
- Men vi ska träna och…
- Håll käft! En sak ska du ha klart för dig och det är att om det kommer ett enda jävla ljud till ur din feta mun så ska jag slita bort läpparna och hela ditt äckliga ansikte från huvudet på dig! Försvinn ur min åsyn och våga för fan aldrig visa dig i närheten av mig igen din tattare!

Som ni säkert förstår så var det med stor lättnad som jag avslutade min anställning som idrottsplatsarbetare efter tio års tid.