Albtomen

Det är tidigt 90-tal i Thailand och Albin sitter tillsammans med sin vän Stig på hans lilla altan, det är gryning och på bordet står en stor flaska Finlandia och lite chokladmjölk. Stig var på den tiden runt 55 år och han talar med en göteborgsdialekt som kan välta kyrkor.

- Ska vi dricka Finlandia så här tidigt?
- Såklart vi ska, har du någonsin sett en sjuk finne äna?
- Nä, det har du rätt i.
- Hur gött ela de äna.
- Hurrudu Stickan, ska du verkligen stoppa i dig dom där bantningspillren veranda kväll. Det kan inte vara så bra för dig som har fel på hjärtat.
- Ingen fara, jag började knarka när jag var 50.
- Jaha, varför började du inte tidigare?
- Jag hade inte tid, hade jag inte.
- Hur försörjde du dig när du bodde i Sverige?
- Jag brände brännvin som jag sålde, de la gött.
- Åfan, men vad gjorde du hela dagarna, det kan ju inte vara så kul att sitta och titta på en hembrännare timme ut och timme in.
- Jag drack av brännvinet och skrev böcker. Jag skrev en om Fantomen på 800 sidor och precis när jag var klar så kom den där jävla filmen om Fantomen ut. Vilken förbannad otur man ha äna.
- Verkligen.
- Nu ska jag skriva en bok om dig Albin.
- Om mig?!
- Jajamensan, hur go e man dååå.
- Eeh, jaha...
- Den ska heta Albtomen och handla om dig och Lopptomen.
- Sjuckert.

Ett år senare kom Albin tillbaka till stranden där Stig bor och hittade honom sovandes på en bänk utanför en tatuerare.

- Tjena Stickan, ligger du här och gottar dig.
- Albtomen! Hej på dig dö!
- Varför ligger du här?
- Jag har nyss tatuerat mitt eget ansikte över bröstet, så nu riskerar jag aldrig att tappa ansiktet för jag har ett i reserv. Hur gooo e man dååå äna!
- Extra go, hur går det med boken.
- Sådär, jag har bara skrivit sisådär 300 sidor än så länge äna.

Antagligen skriver Stig på den där boken om Albtomen än idag. Albin skulle egentligen ha hälsat på honom nu på senaste resan, men Albin fastnade i en gungmatta på grannön.