Hur kommer det sig att människor värderas olika i fall att dom har oturen att drabbas av en olycka och till exempel hamnar i rullstol. Är det mer synd om en höginkomsttagare än en fattiglapp.
Borde vi inte ha värdighet nog att dela ut någon slags medborgarlön till folk som har fått sina liv förstörda genom skiftande handikapp, en "lön" som är på samma summa för alla. Vad är det som säger att en person som har haft förmånen att tjäna mycket pengar tidigare även äger rätt att leva ett drägligare liv i rullstol än någon stackare som har jobbat halvtid på en fritidsgård.
Nu kanske någon tänker "men om man har tjänat mycket så har man ju vant sig vid en viss standard" och det stämmer utan tvivel, men det stämmer även att om man hamnar i rullstol så får man helt enkelt acceptera en viss standardsänkning. Har man exempelvis tidigare ägnat sig åt stavhopp så kan man få problem att fortsätta den karriären.
Med det argumentet så menar man alltså att det är okej att ett flertal handikappade ska få leva skitliv på existensminimum på bekostnad av att några få anses äga rätt att ha det mycket bättre. Dessutom så borde väl gottstältare ha en och annan riksdaler undanstoppad i madrassen, vilket gör att dom i alla fall kommer att kunna smörja sina krås alltmedan de medellösa får suga på kanterna.
Det kan inte vara rimligt att vi låter medborgare som har fått sina liv raserade av olycka eller sjukdom även ska få leva i ekonomisk misär. Vem räknade ut att man ska anses klara sig på just 64% av det man tjänade tidigare bara för att man har blivit handikappad. Borde man inte åtminstone bedömas förtjänt av någon slags medelinkomst, eller faktiskt lite mer än så.
Om sen en del i så fall skulle välja att stympa sig för att få det bättre ekonomiskt så betyder det bara att dom vore psykiskt invalidiserade och skulle därmed kvala in till bidragsrätt enbart på sina meriter i enfald.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar