Vi tronar på minnen från fornstora dar

Igår hälsade Pia och Albin på hos Albins söta lilla roliga morsa och hon berättade en ohygglig sak efter fikat. Det är på det viset att morsan har en granne som hon bukar hjälpa eftersom han har diabetes och därför – precis som Pia gjorde innan hon fick sin nya njure – går på dialys flera gånger i veckan. Pia har även hon haft problem med ögonen på grund av sockersjukan – hon har till exempel varit helt blind en sommar och gått omkring med vit käpp – men den här killen har tappat synen helt, dessutom hör han ingenting och som om inte det vore nog så har han fått amputera benen en bit nedanför rumpan.

 Men det var inte det som var det allra ohyggligaste i morsans berättelse, det vidriga kom när hon sa att den där stackaren har sökt bidrag för att få något slags hjälpmedel till sin bil så att hans syster kan få honom in och ut ur kärran när hon tar med honom någonstans - till exempel på dialysen. Nu kommer det – han har fått avslag med motiveringen att han inte är tillräckligt handikappad! Snubben är blind, döv, har döda njurar och är kapad på mitten, men det räcker inte för att räknas som tillräckligt handikappad!?
Jag har funderat på detta och den enda förklaring jag kan uppbringa är att dom menar att han för nationalekonomins skull bör se till att han blir en aning risigare så att han till slut avlider och då kan hans anhöriga söka bidrag för att få hjälp med några kronor till en likkista av papp.

Tänk på det här när ni ser chubby Fredrik när han står på tevenyheterna och skrävlar om hur bra det går för Sverige under hans ledning, tänk på hur ni definierar ordet ”bra”. Fundera på hur man mäter framgång – i pengar eller medmänsklighet. Visst det går bra för Sverige ekonomiskt, i alla fall jämfört med omvärlden, men allting har ett pris. Jag håller visst med om att högerpolitik ofta är bra så länge man vinner, men den dag då förlusterna börjar trilla in så tycker man nog inte att det är så kul att må dåligt för att andra ska få må lite lite lite lite bättre.

Alla ni ljushuvuden som gick på generalbluffen ”Det Nya Arbetarpartiet” för att sedan lägga rösten på blå färg och nu tittar ner i plånboken och med ett fåntrattleende ser ett par skrynkliga tjugor samtidigt som ni tänker ”Han hade rätt – jag är rikare”, ni bör då reflektera över vilka det är som betalar. De som fyller ”De Nya Arbetarnas” plånböcker med ett par tjugor syns nämligen inte i media som Fat-Freddy och hans lyckade kompisar, man gör inte det när man är svag och sjuk. Det är ingen som vill se.

Det är genant att behöva leva i ett land som anser att framgång är detsamma som att låta de mest utsatta ligga ensamma i slitna lägenheter i miljonprojekt och bara vänta på att äntligen äntligen äntligen få dö någon gång.

Jeeeeiiii– vi är rika!!!