Att det känns så totalfel beror såklart på att jag mellan 1979 och 2006 såg alla matcher utom två (Göteborg -80 och Väsby -91) och det har skapat någon slags vana som är lika självklar som att fira nyår eller midsommar. Vad hände efter 2006 kanske ni tänker, jo bandy hände och jag måste numera ta semester på sommaren och missar därför matcher när jag är bortrest, men att missa en match på grund av sjukdom känns bara helt sjukt.
En gång på 90-talet låg jag i fosterställning på läktaren med magsår och såg en betydelselös match mot Vasalund och det var väl antagligen sjukt det med.
1 + 0 = mål |
Matchen då - ja, den var sämre än skit. En sak gladde mig dock stort och det var att Kennedy bevisade det jag har tjatat om i årtionden, att ett moment är lättare att utföra än att kombinera ihop två. Jag avskyr alla dessa fjösiga inlägg som de flesta envisas med att slösa bort bra frisparkslägen med bara för att tränarna i Sverige har fått lära sig det på förbundets kurser. Den senaste tiden har ju visat att det går att sparka bollen från hörnflaggan rakt in i mål - alltså måste det vara lättare att göra det på en frispark i ännu bättre vinkel och ännu närmare målet. Istället för att dutta in bollen mot straffpunkten där den i 99 fall av 100 nickas bort av en stor klumpig mittback.
Frisparkar skall skjutas hårt in i målet och om bollen inte går in i nät så ska man hugga på returen. Det handlar om matematik, ju fler moment ju krångligare blir det och fotboll ska inte vara krångligt, bollen ska bara in i målet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar