Soffpotatisens försvar

När jag trampade motionscykel framför morgonnyheterna på TV så ställde en programledare frågan om huruvida idrott kan gå till överdrift till en journalist och till Lars Ohly - hur nu han skulle kunna veta det. Det är ofta så att jag upplever att en del som inte motionerar och tar del av idrottens värld gärna vill klanka ner på folk som tränar och gillar sport, för att på det sättet rättfärdiga sin egen lathet och okunnighet. Det är väl snarare så att det i allmänhet är soffsittandet som går till överdrift.

Självklart kan idrott överdrivas, på samma sätt som filmjölk eller onani kan bli ohälsosamt i allt för stora mängder. Men man skulle aldrig fråga en präst om det måhända kan bli lite för mycket Gud, trots att det helt klart finns en hel del virrpannor som tar religion på totalt för stort allvar. Men alla som är religiösa självbombar inte sig själva i ett köpcentrum och alla som gillar sport slåss inte med järnrör. De allra flesta troende är rätt spelklara, de allra flesta på exempelvis en fotbollsmatch är rätt najsa typer och alla som tränar är inte fanatiska.

Själv tränar jag 5-10 gånger i veckan och skulle antagligen vara en av världens mest vältränade 47-åringar om jag inte samtidigt ägnade mig åt ett ihärdigt öldrickande. Men jag tränar för att jag mår bra av det och jag mår bra när jag dricker öl. Skillnaden är att träning kan vara jobbigt när man håller på men skönt efteråt, öl är störtskönt när man dricker men kan vara rätt ansträngande efteråt. Jag gillar båda och därför ägnar jag mig seriöst åt båda. Överdrivet eller inte ger jag blanka fan i och jag skulle aldrig få för mig att rynka på näsan åt någon som vill slappa eller avstå en öl och jag skulle aldrig säga till någon klen smalfet snubbe att hans livsstil har gått till en ytterlighet. Vill man träna och se på fotboll så gör man det, vill man inte göra det så gör man något annat. Enkelt.