Davies-principen

Efter förra matchen så skrev jag om tålamod och det finns ingen anledning att skriva något annat idag. När domaren blåste av matchen igår så kände jag inte den vanliga tomheten, maktlösheten och frustrationen som jag brukar plågas av efter förluster, det infann sig istället ett slags lugn. Jag tänkte på Charlie Davies - jänkarnas svar på Peter Gerhardsson - och hur folk som aldrig såg Hammarby spela häcklade honom för hans oförmåga att få bollen i mål under sin första tid i Sverige. Vi som såg grabben vecka efter vecka var övertygade om hans kvalité och om att alla målchanser han skapade till slut skulle börja belönas med mål. Vi hade rätt.
Därför är jag inte jäktad över den nuvarande situationen för Bajen, spelar man så bra och skapar så mycket så kommer det till slut att ge resultat. Tålamod.

På radionyheterna berättade dom att det hade varit slagsmål på Sveavägen efter länsderbyt som igår spelades på neutral plan. Det märkliga var att dom lät en sportreporter skildra det hela, när blev gatuslagsmål en sport? Jag hittar inte en enda klubb registrerad hos Riksidrottsförbundet.
Bara för att några idioter slår varandra på käften på Sveavägen mitt i natten iklädda färgglada halsdukar så räknas det inte som idrott. Det är ett samhällsproblem och varken Solna AIK eller den där klubben från Östermalm ansvar för lag och ordning på våra gator, det gör polisen.
Om exempelvis någon dum jävel rånar en bank med en ful Malmö FF-mössa på skallen så är det inget som det ska rapporteras om i Sportspegeln.