Sagan om lotsbåten.

Sven Baktreck satt på en bänk uppe på söder, spanade ut mot Skansen och smuttade på en halv Rosse. Det var många båtar ute och flöt så Sven tänkte. ”Satan vad många båtar det är ute och flyter! Man borde odla skepparkrans och tjacka sig en lotsbåt.”
Han började därför genast att odla skägg så det knakade, drog i sig det sista i flaskan, knallade hem och inhandlade en fräsig och fin lotsbåt på blocket.se.

Lotsandet gick finemang, Svempa lotsade båtar kors och tvärs mellan grynnorna hela dagarna och halva nätterna. Men efter en tid så tog det på krafterna och Sven listade ut att han behövde lite hjälp.
Därför anställdes Yngve Läderläpp. Yngve var en stilig karl som inte blev yr av lite sjögång, inte Yngve inte, Yngve var reko.
Men tragiskt nog så böjde sig den stilfulle Yngve efter en burk en dag och den rörelsen medförde att något brast i ryggen.
Yngve blev tvingad till sjukskrivning, oj oj oj. En sjukskrivning som drog ut på tiden och som därmed tärde på företagets skrala ekonomi.

Någon slug jävel hade infört den vansinniga regeln som säger att arbetsgivaren är skyldig att betala rehabiliteringen för den anställda. Något som skulle vara problemfritt om Svenne hade ägt en sisådär 70-80 lotsbåtar och lotsat skepp längst hela vår löjligt långa kust. Tyvärr så ägde ju nu Sven endast en båt.
Sven hamnade i en tjyvsitts, han kunde stå för Yngves rehab och därmed sänka sitt lilla fina företag till botten eller sparka den trevlige Yngve och betala några tusenlappar i skadestånd, något som facket skulle kräva.
Eftersom det vore företagsekonomiskt självmord att inte välja alternativ två så tvingades Svempa avskeda den ryggskadade Yngve.

Myndigheterna hade nämligen missat en sak, Sven ägde en lotsbåt och lotsbåtar lotsar andra båtar. Om Sven hade fått för sig att laga trasiga ryggar så hade han köpt ett sjukhus eller åtminstone en lokal för sjukgymnastik.
Små företag har inte resurser för att fixa det som samhället lassar över på dom. Lotsen ska hålla skepp från grynnor och samhället ska ta hand om skadade medborgare. Svårare än så är det inte.
Det är en vacker tanke att företagarna ska ta ett större ansvar och det gör dom flesta nog gärna om dom bara hade möjlighet.
Men vackra tankar är lätta att tänka, efter några öl blir dom ännu vackrare. Problemet är bara att ju vackrare dessa tankar är, ju längre ifrån verkligheten tenderar dom att hamna.

Men åter till vår saga.
Yngve som var en stilig karl tog sitt lilla skadestånd, köpte en motionscykel, tränade 2-3 timmar om dagen och tog varma bad för att hålla ryggsmärtan i schack. Mellan tränandet och badandet så började han skriva en blogg och när han fyllde 40 år så skrev han den bok som han alltid hade sagt att han skulle skriva efter den födelsedagen.
Boken var så full av självklarheter, vettigheter, bonnförnuft och klarsyn att den snabbt blev poppis och spred sig över världen. Dom som inte hade råd att köpa den eller kunde läsa fick dom små historierna berättade för sig. På detta sätt såddes det små frön av godhet i var mans och kvinnas huvud och alla blev snälla mot varandra och därmed blev jorden en bättre plats att flyta runt i rymden på.
Dessa frön började sen gro och tulpaner växte ut genom öronen och näsan på alla människor, det såg såklart inte klokt ut men det sket alla i för dom var så lyckliga så lyckliga…