Jag ska inte hymla, jag hade inte Lillen som favorit.
Det var inte så att jag på något vis tyckte illa om den väldige snickaren, men eftersom jag växte upp i Linnéas boxningslokaler vid Mariatorget och flera kvällar i veckan tränade bredvid Roger Andersson så blev det naturligt att jag tog parti för Roger i tvekampen om platsen i OS 1980 och när man väl har valt sida så har man.
Sen är det en annan sak att jag vrålade som en dåre och hoppade runt i sängen av glädje den där kvällen 1985 när Lillen tog titeln som Europas bäste boxare när han lät Steffen Tangstad bita i det sura äpplet.
Nu när man ser tillbaka på det så är det helt enkelt inte klokt att en kille som visar upp de resultat som Lillen faktiskt gjorde blir så hånad och förlöjligad av svensk press och av landets befolkning. Det blev liksom legalt att garva lite åt Lillen, det hörde på något vis till.
Tänk er att svenska landslaget i fotboll skulle vinna EM 2 gånger - hur många skulle garva åt det och klaga på att vinsterna togs med ett allt för långsamt och otekniskt spel. När det gäller fotboll så heter det att vi svenskar spelar efter våra resurser, det vill säga att vi drar ner på tempot och spelar ett spel som vi kan behärska och det var precis på det viset Lillen boxades. Han boxades på det sätt han klarade av och han gjorde det bättre än alla utom kanske 10-12 personer på hela jordklotet och bäst av alla i Europa.
Man kan i en jämförelse säga att han låg på ungefär samma nivå inom boxningen som Zlatan idag gör inom fotbollen, det vill säga en av världens 10-15 bästa. Hur ofta driver kvällsblaskorna med Zlatan på samma sätt som dom gjorde med Lillen.
Albin träffade en gång Lillen bakom kulisserna på Eriksdalshallen och är det något Lillen inte var så var det liten - vare sig som boxare eller människa. Han borde ha kallats "Storen".
Nu kan Lillen och Roger Andersson sparra lite med varandra däruppe i himlen och en gång för alla göra upp vem som skulle haft den där platsen i OS 1980.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar