Jag gillade särskilt beskrivningarna om hur det var att vara bollsupporter på 80-talet när klacken inte var större än att man faktiskt var - om inte polare så i alla fall - bekant med större delen av de som regelbundet sjöng sig runt arenorna i Sverige. Det finns en del figurer inom läktarkulturen idag som tycker att dom är riktiga hårdingar bara för att dom träffas i nån jävla grusgrop utanför Uppsala en tisdag och slåss med järnrör och det kan dom väl få tycka, men på 80-talet vara alla som reste runt på bortamatcher hårda på riktigt. Man hade liksom inget val när man klev av bussen långt åt helvete och möttes av stenkastande raggare eller totalt galna snutar som helt oprovocerat vevade med batongerna som om att dom hade tömt hela lagret med beslagtaget uppåttjack. Själv har jag åkt på en sjuhelvetes massa batongslag och till och med blivit biten av en snuthund över höften och mitt enda "brott" har varit att jag har klivit av en buss eller ett tåg med en grönvit halsduk runt halsen någonstans på vischan - typ Göteborg - och varit glad.
Idag är det helt accepterat att säga att man är fotbollssupporter vare sig man är flyttgubbe eller direktör, men om man kranade en ny biff på 80-talet och träffade hennes föräldrar för första gången så var det så att säga ingen vidare toppenidé att berätta att man hade fotboll som sitt överlägset största intresse. Då hade man lika gärna kunnat dragit till med att man var fascist, bankrånare, kannibal eller något annat som lät bättre.
Köp och läs eller ge bort i present och gör det gärna via Adlibris-annonsen här på bloggen så får fattiga Albin några öre i provision.
Hasch och thinner
Bajen vinner
Alléz alléz
Socialgrupp tre!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar