Inside Job

Igår visade TV 1 dokumentären Inside Job som handlar om finanskrisen i USA och för den delen hela världen. Att jag skulle bli förbannad och äcklad över hur de där människorna skor sig på andras olycka hade jag kallt räknat med, men jag började även fundera på hur märkligt en del räknar ett människovärde - om det nu går att räkna ett sådant värde överhuvudtaget. Många gottställtare tycker uppenbarligen att dom är mer värda än de som har mindre stålar och att det på något vis är helt utan betydelse på vilket sätt man har lagt vantarna på kosingen.

Har man tjänat ihop till en fin bil, villa och ett bra familjeliv genom att till exempel jobba som snickare och kanske startat en egen firma som puttrar fram i styrfart så är det värt all beundran, men om man har lekt med låtsas- och/eller andras pengar så har man ju bara fuskat sig fram och vad fan är det att komma dragandes med. Det är precis samma sak som att käka anabola och vinna i tyngdlyftning, vinna guldmedaljer med hjälp av lånade pengar, råna en bank eller på annat sätt ta enkla genvägar.
Det är en sak att välja att blåsa en massa hederligt arbetande människor - men dom ska fanimej inte tro att vi blir imponerade av att dom susar fram i feta stadsjeepar och skyltar med sina låtsasliv. Lika lite som vi blir imponerade av ett sönderdopat, inoljat muskelberg i löjligt små badbyxor.

Ekonomin är idag mer globaliserad än någonsin och just globaliseringen är ju en av anledningarna till att den ena efter den andra diktaturen nu faller i en lång rad - vågar man gissa att nästa stora revolution blir en sanering av alla korrupta småpåvar som idag håller i trådarna till våra plånböcker och helt utan risk, moral och ansvar roffar åt sig allt och lite till som råkar komma i deras väg.