Jubileum och dödsångest

Idag fyller Bagdads fru 50 år, hipp hipp hurra!
Självklart är han ledig en dag som denna för att fira henne med bad, spa och grejer. Hoppas att han tar det lite glest med stänkarna i alla fall - det är ju lång matchdag imorgon.

På tal om jubileum så är det idag 17 år sedan Albin flyttade in i kåken där han bor på Södermalm. Han har förvisso flyttat till en större lägenhet i samma hus, men han har bott på samma adress i 17 år.

~~~~~~

Pias föräldrar har Albins dörrnycklar eftersom svärgubben är elektriker och Pia har fått en del lysande idéer som han hjälper oss att förverkliga. Igår förde detta med sig att Albin fick sitta och vänta i trapphuset i trekvart efter jobbet av den orsaken att Pia inte kom iväg från sitt jobb som planerat. För att döda tiden där på trappan så passade Selin på att surfa på sin nya smarta telefon och då snubblade han över en artikel om träning som var intressant.

Ibland kan man ju höra att någon som har tränat hårt säger "Jag tog i så jag trodde att jag skulle dö" och det stämmer mer än man kan ana. När man tar i precis så mycket man orkar eller tills man faktiskt inte orkar längre utan behöver hjälp så tror kroppen att den är utsatt för livsfara och därför får man en slags dödsångest. Det beror på att de enda gånger våra förfäder ansträngde sig till absolut max var just vid livsfarliga situationer - som när dom höll på att bli uppätna av mördarmammutar eller nått, inte fan vet jag. Det här sitter kvar långt in någonstans i roten så när man saftar på allt vad man har så reagerar hjärnan som att någon håller på att lägga storskiten i det blåaste av blåa skåp och därför blir man lite byxis. Det är en av anledningarna till att man känner tillfredsställelse efter ett hårt träningspass - man överlevde ju.