Hammarbaj!

Såhär efter några dagar när den värsta besvikelsen och dödsångesten har lagt sig efter måndagens fiasko i Solna och en någotsånär nyanserad bild av det hela börjar ta form i skallen så kan jag faktiskt se en del saker med den här säsongen som värmer mitt inre.

När man anstränger sig för att se helheten så ser man att det här är en äkta genomklassisk Bajen-säsong.
Laget består till största delen av småknattar som kutar i cirklar runt motståndarna när dom visar upp sin tekniska överlägsenhet och i dom stunderna spelar Hammarby den mest bländande fotbollen i hela seriesystemet. För att – det är nu det blir äkta Bajen – i nästa sekund rasa ihop och prestera något som mest liknar skit och då menar jag verkligen skit.

I mål har Hammarby haft en av dom bästa målvakter som någonsin har slängt sig på en svensk gräsmatta – klubben har dessutom samma säsong haft en målvakt som är den sämsta i Allsvenskans historia. Bara det måste ju vara värt att skåla för.

Vi har en spelare som Erkan som med sin extravaganta spelstil är Allsvenskans mest underhållande spelare – absolut inte mest effektiva, men han är en publikfriare av största mått och som om inte det vore nog så är intervjuerna med honom efter matcherna något som alla bör ta sig en ordentlig titt på.

Så gott som hela poängskörden har skördats på Söderstadion där Bajen ibland har spelat rent ljuvligt – på bortaplan uppträder laget mest som livrädda homofober som har förvillat sig in på Pride-festivalen.
Även i hjältematcherna borta mot Utrecht och Fredrikstad så har det i ärlighetens namn inte varit mycket att skriva hem om.

Det är bland annat ovannämnda saker som gör mig urstolt över att vara hammarbyare – vi vet om att laget kanske inte är bäst i landet, men vi vet att det är vi som är Hammarby och det kan ingen ta ifrån oss. Ungefär på samma sätt som att alla vet att det finns bandylag i Ryssland som är bättre än Bajen, men vem i hela glödheta helvete vill flytta dit för den sakens skull? Eller visst, det finns morsor som är rikare än min – inte fan byter jag bort henne mot någon av dom för det!
Det finns en styrka och kärlek som inte kan mätas i pengar eller tabellrader.
Håller man på Hammarby så får man lära sig att förlora och man gör det med stil. Detta är en sak som den nya generationen på läktarna inte helt har fattat. Förlorar man så biter man ihop och gör det med högt huvud och rak rygg – att börja vråla, skrika och bli förbannad är att tappa ansiktet och uppträder man så ovärdigt har man inte helt fattat vad det är som gör föreningen Hammarby speciell och avundsjukt beundrad.

Som avslutning måste jag bara skriva om lustigheten när programledaren på Fan-TV ringde till Solna AIK och fick i sitt öra höra någon svara.
- Hallå, Svenska Fotbollförbundet.
Är Solna AIK Sveriges Juventus?