Olurade

Vet inte varför, men dom senaste dagarna har jag retat upp mig på en sak som hände när jag gick på smärtrehab på Karolinska Universitetssjukhusets smärtavdelning ute i Huddinge. Jag tillbringade 5-7 timmar om dagen där i två månader 2005 och när vi först kom dit så fick vi sätta oss i ett rum för att bli informerade om vad som komma skulle. Vi var en grupp på 12 personer som dels skulle lära oss att få fason på vår värk, men dessutom bli bedömda om vi var berättigade till sjukbidrag.
Det börjar med att en brutta i 25-årsåldern ställer sig upp och säger att det inte är någon idé att försöka låtsas att man har ondare än vad man har och därför lura till sig sjukbidrag. Hon säger sen att dom vet hur en människa med värk beter sig och att ingen någonsin har lyckats fejka till sig bidrag.
Albin ber då om ordet och frågar.
- Ursäkta, men det är befängt att resonera på det viset. Om någon har lurat er så kan ni ju omöjligen känna till det.
- Va, vad menar du.
- Jo, att om någon har lyckats lura er och ni vet om det så har ju hon eller han misslyckats. Det faller på sin egen orimlighet.
- Eeh?

Själv sket jag i vilket, jag var där för att bli av med min förbannade värk och struntade helt och fullt i om samhället vilje ge mig bidrag eller inte, jag ville ha mitt liv tillbaka. Jag fick rådet att börja träna, när jag då förklarade att jag jämt tränar ungefär 10 timmar i veckan och att fysikt smärta inte känns så länge skadan inte förvärras så såg dom ut som frågetecken. Sedan visade det sig att det var just precis det som dom skulle lära ut. Idioter.

Hur som helst så efter dessa två månader så var det två killar ur vår grupp som ansågs vara berättigade till sjukbidrag. Det var dom enda två som inte hade det minsta ont, utan bara hade spelat teater hela tiden. Något som dom gärna skröt för oss övriga om.
Sen fanns där t ex en man som oavbrutet talade om självmord för att slippa smärtan. Jag lyckades till slut förklara detta för den odugliga personalen och han fick tala med en psykolog. Han fick avslag.
Vidare ingick i vår grupp en invandrartjej som hade så ont så att hon var kallsvettig, blek och faktiskt en gång svimmade av ansträngning när vi hade sjukgympa. Hennes sviktande kunskaper i svenska medförde att hon hade svårt att förmedla detta till genierna som jobbade där. Hon fick avslag.

Sådär, jag har ju lovat mer bitterhet så sug i er bara.
Det positiva med den där tiden var att jag lärde mig olika löjliga balansövningar som verkligen har gjort stor nytta. Man ska inte enbart klaga.

Och ikväll spelar Borsten på Zinken. Vissa kvällar är som en skål med vaniljsås. Jambalaja…