Pojken på risfältet

Det är märkligt hur vissa ögonblick etsar sig fast i skallen för att då och då dyka upp helt utan anledning – det behöver inte alls vara betydelsefulla tillfällen utan är tvärtom ofta helt alldagliga och ibland direkt tråkiga stunder.
Ett sådant ögonblick ploppade upp i min trötta hjärna när jag nyss låg och skvalpade i badkaret.

Det var året då Mr Foolman lät sig luras med till Thailand på en sjuveckors rövarturné. Efter några dagars uppvärmning i varma Bangkok var vi ett imponerande sällskap på 16 personer som steg ombord på nattåget ner till Suratthani för att där hoppa på färjan mot Kokosnötön – samma färja som några månader senare gick av på mitten och sjönk som en sten.
Medlemmarna i vår törstiga grupp somnade en efter på sina mjuka britsar och till slut så var endast jag vaken – tro det eller ej, jag brukar ju annars ha för vana att somna först – men det finns en anledning till att ”Tvärtomlandet” kallas just det.
Till historien hör att Mr Foolman och jag köpte en halvpanna Absolut vid mellanlandningen i Finland under ditresan - bara för att upptäcka att den innehöll finkelbrännvin. Det är sant, vi hade köpt fulsprit i taxfree! Antingen så var det hembränt eller mer troligt en ovanligt misslyckad skeppning från en ovanligt misslyckad dag hos producenten – men fulsprit var det - lita på mig, vet någon så vet jag.
Hur som helst satt jag lätt bakåtlutad på min nederslaf och spanade slött ut genom fönstret där mörk djungel susade förbi utan att jag behövde hjälpa till - då råkade jag peta med foten på min bag och där kände jag flaskan med vad som egentligen borde vara Absolut men som absolut innehöll något annat. Glad som få plockade jag fram buteljen, korkade upp och drog i mig en jamare – det smakade såklart något förjävligt men det hindrade inte mig inte - med ett åsneflin började arbeta mig mot botten i flaskan.
Efter en stund så ville dagen gry och solen tittade fram bakom bergen långt bortom regnskogen och jag mådde bättre och bättre där jag satt och lyssnade på Mr Foolmans snarkningar från slafen ovanför.

Det är nu jag äntligen kommer till det där ögonblicket som med ojämna mellanrum brukar leta sig fram till min tankebubbla.
Utanför tåget blev det ljusare, landskapet hade slätats ut, vi passerade risfält med vattenbufflar och tusentals kobror. Långt bort såg jag en liten hydda på smala pelare där en liten pojke satt och dinglade med benen från en skranglig farstubro och han gjorde det under en stigande blodröd sol. Denna vackra vy firade jag med en djup klunk av det vidriga brännvinet och välbefinnandet som sedan värmde min kropp är det ögonblick som jag brukar minnas vid tillfällen helt utan anledning eller förvarning.

Väl framme i Suratthani så hade jag som ni alla förstår hunnit bli så där slirig och jobbig som bara jag kan bli och mina vänner som plågades av finfin morgonbakfylla ville nog helst slänga mig i vattnet när dom väl hade lyckats krångla mig ombord på färjan, men innan dom hann göra det så somnade jag äntligen under däck – helt däckad.
Kanske drömde jag om en liten grabb som dinglade med benen från en hydda på ett risfält under en väldig, glödande sol…