Fel dag att sluta...

Planen var att passa på att skriva ett lite längre inlägg idag när tid bjuds, men när jag pratade med morsan i telefon så märkte jag att jag var grinigare än vanligt mot henne och det är hyfsat grinigt det, lillebror och jag har en ovana att fräsa åt henne egentligen helt utan anledning. Efter samtalet funderade jag på hur det kommer sig att dagens stubin är extra kort och kom på att det måste bero på att det är nära nu och ändå så kan det vara så långt borta att vi aldrig kommer fram. Fem års förnedrande tillvaro i skräpiga Superettan är nu så pass nära att ta slut att det gör ont och mina svaga nerver gör att min stresströskel helt har försvunnit.
Så jag skiter i långbloggen och går istället över till morsan och ger henne en kram.

Googlade efter bild med hjälp av ordet "nervvrak" och hittade den här bland urvalet. Mystiskt och självklart på samma gång.