Möblering, larm och en dansande fransos

Börjar med lite mer nyfunnen enkel yrkesstolthet, det är verkligen ingen raketforskning men jag har upptäckt att jag finner en viss tillfredsställelse i att duka upp borden i aulan så fint som möjligt. Lärarna verkar också gilla det för jag har förvånande och trevligt nog fått ett par uppskattande mejl om att dom tycker att det ser fint ut. Fast egentligen är det väl ganska självklart att man utför sina sysslor efter bästa förmåga.

Kan inte låta bli att känna lite nostalgi när jag tittar ut över bordhavet och ser min gamla arbetsplats i bakgrunden. Brukar stå en stund då och då och titta när grabbarna tränar. Ser faktiskt mer av träningarna nu än när jag jobbade med bandyn.

När jag larmade på igår så visade det sig att en lärare hade häckat kvar någonstans i nått mörkt hörn så när jag hade kommit halvvägs på skolgården så började det tjuta såinihelvete. När jag kutade tillbaka för att få tyst över Södermalm igen så kom det fram en snubbe som bröt på franska och frågade "Hej vart kan jag dansa?" Jag tänkte bara "Läs av situationen lite din dumma jävel, någonstans borde du kanske kunna räkna ut att jag är en smula upptagen just nu. Jag skiter i vart du dansar, gå och ställ dig i hörnet därborta och dra av en lambada".
Han ville såklart bara veta vägen till vår danssal, men man kan ju tycka att han borde ha fattat att det inte riktigt var läge att fråga mig just då när hela söder badade i ett vrålande OOOOOÄÄÄÄÄOOOOOÄÄÄÄ!!!

På tal om något helt annat så kan jag inte låta bli att känna en viss skadeglädje över att dom dumma jävla engelsmännen nu är besvikna på villkoren i utträdet ur EU. Vad fan trodde dom liksom.