Rullskridskorna.

- Men vita? Fanns det inga som var lite mer maskulina, kanske svarta eller åtminstone en aning mindre mjukisfjolliga?

När jag var en ung fräsig skateboardhero så kunde jag ju i alla fall hoppa av den galopperande brädan med hjul om den fick för sig att ta sig friheter vad det gäller fart och färdriktning. Men detta!? Dom här hjulen satt ju fast längst ner på mina korta ben, fastsurrade i två ovanligt fåniga pjäxor som smet åt runt mina stackars fötter.
Men snackar man för mycket och lovar hit och dit så får man väl bita i det sura äpplet och bara dansa med.

Det var en sjuhelvetes backe, samma backe som jag 25 år tidigare så gott som dagligen hade susat ned för på min hjulbräda. Swuusch! Som att det var något helt naturligt, något jag inte ens tänkte på att jag gjorde.
Det här var absolut inte naturligt och jag tänkte svårt på vad jag var på gång att ställa till med.

I början gick det rätt bra för då stod jag fortfarande still. När jag slutade att stå still och startade min färd så började problemen komma i samma takt som farten ökade.
Ungefär halvvägs ned för detta stup kändes farten oerhörd, overklig på något vis, men jag hade fortfarande rätt ställning och position.
Då lyckades jag på något vis vobbla ihop mina ben i någon mystiskt knut och plötsligt så färdades jag inte längre på marken, jag flög.
Jag har alltid gillat att flyga, man kan t ex beställa in finfina drinkar och snacka skit tills man somnar och vaknar upp i en annan värld.
Det här var en flygresa av en helt annan natur, klart mer riskfylld.
Tanken som även den flög fast genom min korkade skalle var bara ”nu djävlar du”. Sen mörker.

Men ambulansen var fin och luktade gott.