Rullskridskorna del 2

UPPVAKNADET.

När jag öppnade ögat så var jag klädd i vit klänning och allt runt mig var vitt. Jag var död och hade hamnat i himlen. Hur nu det kom sig efter det liv som jag hade strulat mig igenom?
Jag tittade mig runt på dom mjuka vita molnen och tänkte ”vilken tur, det här kunde ha gått käpprätt åt helvete”, sen somnade jag igen.

Nästa gång jag vaknade var jag inte död längre, bara jävligt pissnödig och liggande i en sjukhusäng med vita väggar på Södersjukhuset.
Eftersom jag inte enbart befann mig på akuten utan även var i akut behov att ett besök på toaletten så skakade jag lite på mitt värkande huvud och hoppade ur sängen med ett litet piffigt skutt och ”swoosch” så hade jag tagit mig en andra flygtur inom ramen för en ganska kort tidsperiod.
Snopen låg jag där och krälade på golvet och försökte ta mig upp på fötterna men dom liksom bara försvann hela tiden och gled undan på ett sätt som fick mig att undra vad som hänt med mitt i vanliga fall utmärkta balanssinne.
Jag gav upp och satte mig på golvet för att vila och det var då jag såg det. Dom förbannade damrullskridskorna satt fortfarande fast på mina stackars fötter!
När väl denna insikt hade hunnit sjunka in så lyckades jag till slut med ett genomförande av den vingligaste urineringen mänskligheten skådat.
Lucialinnet som någon hade bytt ut mina kläder mot hade ingen bakdel med resultatet att min egen bakdel befann sig ute i det fria. Helt synlig för dom som kunde ha den dåliga smaken att glo på den.
Kände mig som en drogad, halvnaken Jesus och undrade hur dom fått av mig kläderna men och samtidigt låtit dom genomfarliga skridskorna sitta kvar längst ner på mina ben? Och varför?
På något sätt rullade jag tillbaka till sängen och somnade åter om.

Tredje gången mitt öga öppnades så stod där en läkare och såg myndig ut med en sån där platta som man har som skrivunderlägg när man ska skriva stående och han låtsades läsa något.
Såna underlägg ger en viss pondus, man ser väldigt seriös ut. När jag knopade så brukade jag ha ett sånt när jag skötte listan över sotade objekt när vi gick runt. Sotning i flerfamiljshus är till 90 % teater och då gäller det att ta till alla medel för att ge ett gediget intryck.
Den här läkaren körde tydligen med samma knep och jag måste säga att det funkade, för han kändes trygg.
- Hur mår du?
- Jo, tack själv?
- Jag ser här att du hade väldigt mycket alkohol i blodet när du kom in.
- Det borde jag ha haft.
- Borde du, varför då?
- Jag hade druckit mycket.
- Har du problem med alkoholen?
”Nej jag anser att det är fullt normalt att vakna upp på akuten bakfull som en polack på bröllopets tredje dag, skrapsår över hela kroppen, nya stygn i roten och åtta hjul fastsatta under mina fötter”, tänkte jag, men svarade ärligt.
- Ja.
- Det var bra det.
- Bra, är det bra?
- Nej, men ditt svar var bra. En fullblodsalkoholist hade nekat. Förnekelsen är missbrukarens största fiende.