På något konstigt vis så hade jag skärmat av igår och var inte alls nervös under matchen, det var som att jag mentalt hade ställt in mig på en katastrof. När Uffe snodde åt sig bollen i förlängningen så stod jag bakom de två flyttbara reklamplanken där ismaskinerna åker in och ut och när sen pojkjäveln åker rakt igenom hela Västerås försvar och kallt lägger in bollen så finner jag mig plötsligt stående högst upp på kanten av reklamen och bara vrålar rakt ut. En vakt och två supporterpoliser tyckte antagligen att det såg riskabelt ut eftersom dom med blixtens hastighet störtade fram och sög tag i mina ben.
Jag har inget minne av hur jag kom upp dit, men när jag hade klättrat ner igen så kände jag hur all kraft hade runnit ur mig, benen kändes som överkokt pasta och det enda jag kunde tänka var "Nu har jag jobb ett år till". När grabbarna sen åkte runt och tackade publiken så hade jag förskansat mig till den avstängda läktaren mot Tanto och där satt jag i några minuter för mig själv och kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
Det här jobbet är rena tortyren för mina franska nerver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar