Kinky granne och minnen jag inte minns

En kompis till Pia - och till mig med för den delen - slaggade i vår soffa inatt eftersom hon bor i en mindre stad och är på besök i Stockholm för att gå på kurs. Vi käkade pizza och slöglodde på teve och bjöds efter tio på Fråga Olle-dokumentären som handlar om folk och fäs olika sexuella utsvävningar. När den charmige och glade programledaren Malin berättar att hon ska besöka en viss stad så säger vår gäst.
- Men där bor ju jag.
Sedan får man se när kameran rör sig uppför en gata mot ett hyreshus och då säger hon.
- Men det är ju mitt hus!
Efter det får vi följa med hem till en tjock donna med hänglökar som gillar att bli behandlad som en hund (bland annat).
- MEN VAFAN, DET ÄR JU MIN GRANNE!!!
Pia och jag garvade så vi nästan fes i brallan.

(Enligt Fråga Olle så tänder tydligen en del på att bli pruttade i nyllet - på tal om att fisa i brallan.)

Ni som läste här igår minns kanske att jag skrev om upplevelsernas värde i förhållandet till minnena och om ni inte minns att ni läste det så fanns det ett värde i själva läsandet, även om innehållet måhända var taffligt skrivet. När jag bläddrade vidare efteråt så berättade boken om ett tankeexperiment som man själv kan testa på sin semester för att studera sin inställning till sitt "upplevande själv". Ibland kanske vi bör lägga undan kameran och istället fullt ut uppleva själva ögonblicket istället för att hela tiden försöka samla på minnen från det som sker.

Såhär ser experimentet ut.

Du kommer inte att ha några bilder eller filmer från semestern.
Du kommer dessutom få ta ett läkemedel som raderar alla dina minnen från semestern.

Hur skulle detta påverka dina semesterplaner. 

Jag kan här och nu avslöja att jag redan vid ett flertal tillfällen har testat det där experimentet på riktigt och jag tror att jag hade skitkul varenda gång.