Västgötaklimax

Det var en helt perfekt dag på jobbet igår...i tolv timmar, sen började matchen. Det är ungefär allt man behöver skriva, den började, sen finns det inget av värde att berätta.
Om vi nu lyckas vinna den femte semifinalen imorgon i Sandviken så behöver i alla fall juryn inte fundera allt för länge på vilka det är som förtjänar bragdguldet i år.

När jag stod där mellan avbytarbåsen och såg på Kryssets hyllningar och märkte hur rörd han blev så upptäckte jag att jag stod och gungade av känslor och hur jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det kommer jag såklart inte att säga till honom, jag kommer bara säga att jag tyckte att det var fjolligt (inget ont om fjollor, men jag kom inte på något annat).
Det blir knepigt för Tjock-Snoddas att göra comeback nu efter ett sådant farväl.

Arbetsdagen fram till match gick som sagt/skrivet som en glad dans. Stackars Bagdad låg hemma med dunderfeber och kunde inte närvara, så jag fick hålla ögat på hans bitar också. Det var en hel del som undrade över hur jag fixade det, men jag svarade att det inte var mig det var synd om, det var Bagdad som var sjuk inte jag. Jag vill inte ens tänka på hur ångestladdat det måste ha varit för honom att inte kunna delta på Zinken igår. Febern fixade han nog, men ångesten måste ha varit vidrig. 

Redan strax efter åtta på morgonen så ringde det en kvanting från Sandviken.

- Hej, jag är från Sandviken.

- Det ska du inte vara ledsen för.

- Jag tänkte komma ikväll, hur är det med parkeringar utanför Zinken?

- Ja du, det är tyvärr inte så lätt, du får helt enkelt lita på turen och åka runt och leta. 

- Men kan inte du gå ut och titta om det finns någon plats.

- Eeeh jodå, men det är över tio timmar kvar till match.

Bönder...