Gick till jobbet svintidigt idag för att kunna ta helg i god tid och hinna med ett träningspass innan lunch. Brukar ofta fundera på varför jag tränar så mycket när jag egentligen inte har någon målsättning och det enda jag kan komma på är att jag helt enkelt gillar att träna. Det var samma sak när jag lirade boll - som mina gamla lagkamrater mycket väl känner till - jag tyckte mer om att träna än att spela match. Det var roligare att lira i B-laget i 11-mannakorpen än i A-laget eftersom man kunde slå lite tunnlar och latja mer i B-laget. Att vinna i div 7 var aldrig så förbannat viktigt för mig, jag kunde mysa efter en match även vid en hedersam förlust om jag bara hade haft kul och kanske till och med råkat göra nått fräsigt mål eller - vid sällsynta tillfällen - två.
 |
| Lillhomsplugget |
När jag gick i lågstadiet i Lillholmsskolan i Våbban så brukade alltid grabbarna tävla upp till matsalen vid lunch för att komma först i kön. Jag kutade också, men istället för att vråla att jag ville stå först så tjoade jag att jag ville vara tvåa i kön. På så sätt stod jag alltid näst först och vann såklart på det i längden.
Nu för tiden så jobbar jag ju med elitidrott och där går det givetvis ut på att vinna, till nästan varje pris. Man måste vinna på ett moraliskt sätt, att ta medaljer genom att pissa på folk och fuska är inte att vinna. Men privat är jag fortfarande den där grabben som lubbar över skolgården och skriker.
- Jag ska stå näst först!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar