Matchrapport

Eftersom det är många som inte har kanalen som sände landskampen så ska jag här försöka mig på en liten sammanfattning av denna tragiska tillställning. Till alla som förfasat sig över att kvinnor var portade kan jag meddela att det nästan inte var några män där heller. En av dom få som släpat sig dit i sitt lakan hade med sig en megafon som antagligen lät till bortre Spanien. Det lät som han oavbrutet vrålade ”SAUDI, SAUDI, AJ LAW JO!”, men det lät nog bara så.

Nåväl, om Sverige hade haft något som liknat spel i första halvleken så kunde jag ha skrivit att lagets spel rasade ihop som ett korthus i den 2:a. Men sanningen är att Sverige inte ställde upp något korthus innan pausen utan mer eldade upp ett skithus. Maken till spektakel har jag sällan skådat. Det verkade som att bonnläpparna hade en överenskommelse om att hålla bollen borta från vänsterkanten där stockholmarna huserade och istället på gränsen till vansinne nöta bollen längst högerlinjen. Det man kan minnas är att Martin Ericsson var den enda spelaren på planen som orsakade frisparkar, 5 stycken. Domaren som såg ut som en hallick från Puerto Rico hade en lugn kväll.
Inte anande jag då att jag skulle få genomlida 45 minuter efter sidbytet som var ännu djävligare.
Detta vidriga uppträdande kryddades med att Mattias Jonson slog en så pass horribel felpass vid mittcirkeln att det verkade paralysera övriga laget till den grad att 7-8 spelare lyckades klämma in sig i halvmånen och sen stå där och se på när araberna knatade rakt igenom och rullade in 1-1. Perverst.
På något vis så misslyckades saudierna med att göra fler mål och det kan vi tacka den för övrigt skakiga Eddie i målet för som gjorde en reflexräddning som Roger Skallebeg skulle ha skrivit hem om. Dessutom så var det extra nära att den osynlige Jeffrey råkade skjuta in 1-2 i 92:a minuten, vilket hade varit djupt orättvist.
Den enda som jag ger plus är Kalle Svensson. Resten ger jag ingenting, ett minus skulle vara överbetyg.

När man får se sånt här skit så får man koncentrera sig på dom små godbitar som alla matcher bjuder på. Som t ex att Mjällby i studion har likadan, usel frisyr som Fredrik Berglund. Maken till blekta slingor har jag inte sett sen dom pastellfärgade collegetröjorna dominerade scenen på 80-talet.
Att man får uppleva Sören Cratz gnälliga ljud när han önskar sig fler frisparkar och långbollar, säger att spelare ”försvinner” till proffsvärlden och att spelare ”tuttschar” bollen.
Att Saudiarabien visar upp en spelare (nr 12) som antagligen heter Mohammed som alla förstfödda gör i det landet och som hade ett sånt skönt terrorskägg att jag omedelbums skulle kuta av bussen om han klev ombord med svettpärlor i pannan.
Att dom i det barlösa samhället har en spelare vars namn uttalas som ”Allan Bar”.
Att min lilla galna sambo lär mig att dom färgade spelarna härstammar från en tid då dom rika araberna adopterade lekkamrater till sina barn så att dom kunde vara ute och leka. Mammorna fick ju inte gå ut ensamma och deras pappor satt med dom andra männen och drack kardemummakaffe och hade ej tid för lek.
Att Saudiarabien har en tränare från Brasilien med det utsökta lagerarbetarnamnet Pacos Paceta.

Som avslutning var det roande att få se den genomtrevliga Lagrells långa nuna när han räckte över en vimpel till den lakansprydde representanten från deras förbund och i gengälld fick mottaga en guldplatta som uppskattningsvis var 3 gånger 3 decimeter och 1-2 cm tjock. Om Lagrell går till pantbanken med den så kan ha säkert köpa Polen.