Detscholejkov var helnöjd, han hade fått den gamla bandyläktaren skitbilligt, tyvärr gick frakten på femtusen så frugan hade blivit tokig, men det var det värt. Det var inte alla - antagligen ingen - som hade en egen bandyläktare på tomten. Nu kunde han mitt i sommaren knalla upp på den vingliga träläktaren med en ouppvärmd glögg när den värsta bandyabstinensen satte in och han behövde inte ens frysa. Han kunde till och med vara näck, grannarna skulle kanske undra, men det gjorde dom ju ändå så det sket väl Svobodan i.
Han la sig ner på andra raden, sträckte på sig och kliade sig lite under pungen - livet var glass - den gamla läktaren var hans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar