Bror Duktig

Något som äcklar mig extra mycket är alla dessa feta, självgoda as som sitter och fiser i olika lunchrum och skryter om att dom aldrig har varit sjukskrivna och tycker att dom just därför är extra duktiga. När det istället borde vara något som dom borde vara djävligt glada för och be för att den turen ska hålla i sig.
Ofta består deras duktighet i att dom har släpat sig till jobbet när dom har varit sjuka och smittat ner sina arbetskamrater och den enda anledningen till att dom har klarat av att vara på jobbet är att dom aldrig gör någon nytta när dom väl är där. Det är nämligen helt omöjligt att under ett helt arbetsliv inte en enda gång dra på sig minsta lilla förkylning. Men om man inte anstränger sig mer på sin arbetsplats än vad man gör hemma på rygg i sin soffa så förstår jag att det inte är någon större skillnad på att vara fysiskt på jobbet och att ligga hemma i bädden. Om man däremot är produktiv och åtminstone anstränger sig en aning mer på jobbet än hemma så är det fullt naturligt att man då och då under ett helt liv blir sjuk på ett eller annat sätt och därför blir nödgad att stanna hemma från arbetets förpliktelser. För det är ju så att om man puttrar omkring i tillvaron i knapp styrfart och inte gör några resultat så blir det heller inte några hårda smällar. Det kostar som bekant att ligga på topp.
Med deras enfaldiga resonemang om att dom är bättre och på något märkvärdigt vis mer värda så betyder det att dom är bättre än Nick Lauda på att köra bil och bättre än Brolin på att spela fotboll eftersom båda dessa atleter inte har kunnat jobba under sina rehab.
Vidare är ofta dessa herrar (för det är nästan uteslutande gubbar) i väldigt dålig fysik form och det gör att man med blotta ögat kan se att dom inte är så perfekta som dom vill upplysa sin omgivning om i tid och otid. För om man gör några knop på dagarna så lagras inte all energi som man vräker i sig i en fladdrig fettring runt buken.
Nej, dom bästa arbetarna brukar vara dom som inte skryter och skrävlar om sig själva hela tiden utan istället håller käft och arbetar. Tyvärr uppmärksammas dessa verkliga vardagshjältar allt för sällan och får ej den uppskattning som dom i rättvisans namn förtjänar. Utan vanligtvis är det dom storkäftade, rövslickande ögontjänarna som lyckas babbla sig fram till positioner som dom absolut inte har rätt till.
Detta är dom medvetna om, medvetet eller omedvetet och det är den stora anledningen att dom oavbrutet har ett behov av att pränta in i sin omgivning hur fiffiga och präktigt överduktiga dom är.

Så till alla chefer därute, utveckla ert ledarskap och ta er en titt på dom som ni inte har lagt märkte till så mycket fram tills nu. Det kommer ni och dom att tjäna på. Dom enda som äntligen förlorar är Bror Duktig och hans usla polare.