Golf-Guran

Förutom mitt fadderbarn Pam som bor i Hat Yai så har jag inga egna barn och idag kom jag på att jag inte behöver några eftersom jag har min morsa. När hon ringer och berättar om sina bravader på golfbanan så förstår jag hur det måste ha varit för henne när jag var glutt och kom hem och babblade om mina boxningsfajter och fotbollsmatcher. Hon är precis som en uppspelt 10-åring och det kan låta så här.

Rrrrrrring!

- Albin.
- Hej, det är morsan.
- Hej.
- Vetduvad, vetduvad!
- Nä.
- Jag har varit jätteduktig, först åkte jag till Trollbäcken och hämtade min kompis.
- Åfan.
- Jag var jättenervös för jag visste inte om jag skulle hitta.
- Oj då.
- Men jag hittade!
- Såklart.
- Sen åkte vi och spelade golf och jag trodde att det skulle gå superdåligt för jag var så stel och nervös, men det gick skitbra!
- Toppen.
- Jag slog skiiiiiiiiiitlångt!
- Aha.
- Det var en boll som stannade precis på kanten, jag blir tokig på sånt.
- Hmmm.

Sen fortsätter det så där med en lång genomgång om antal slag och poängräkning och jag fattar inte ett skit men njuter av att höra henne låta så glad.
Dom flesta tycker nog att just deras morsor är sötast och bäst, men dom flesta har fel för jag har världens sötaste, tuffaste och bästa morsa.

Jag älskar dig Guran.