Dårarnas paradis

Halvvägs genom kokainboken är jag fortfarande lika nöjd med det jag har fått läsa. Man får lära sig att många gerillagrupperingar i Sydamerika finansierar sin verksamhet genom att odla, framställa och smuggla kokain och det företaget skördar ju givetvis ett stort antal offer på alla möjliga vis. Gerillasoldaterna kom på att det är både lättare och mer lönsamt att tjäna pengar på kokain än på kidnappningar och mord som var modellen tidigare - okej, mord är såklart fortfarande vardagsmat.

Det har även varit intressant att få lära sig att om svenska fackförbunden hade gått in och hjälpt arbetarna på Electrolux och LM Ericssons fabriker i Bolivia på 70-talet så kanske inte den mest aggressiva gerillan som har härjat där sedan dess hade sett dagens ljus. Det är en smula långsökt, men faktum är att fröet såddes hos fackförbunden i dessa fabriker och att dom bad sina svenska kollegor om hjälp - en hjälp som givetvis aldrig kom. "Vadå - Bolivia? Det är ju jättelångt bort. Skit i dom."

Eftersom jag är svag för historier som handlar om riktiga generalpuckon så har jag fnissat mig igenom sidorna som handlat om dårfinken Pablo Escobar - knarklangarnas Muhammad Ali.
I en mix av pyttelite dåligt samvete och en jävla massa taktik fick han mot slutet av sin skumma karriär för sig att han skulle avtjäna sitt straff i fängelse som en hederlig medborgare.
Vad gör han då - jo, han bygger såklart ett eget fängelse med all möjlig lyx som till exempel horhus, disco, fotbollsplan och en alldeles egen marijuanaodling som lök på laxen.
Givetvis kunde han komma och gå precis hur han ville, ibland gick det att se honom på läktaren vid fotbollsmatcher där han satt omringad utav en massa stenade snutar.
Makalös tokfrans och man upphör aldrig att förvånas över hur ofta de allra största galningarna får den största makten.