Arbetsmarknaden.

Såg på nyheterna hur dom handskas med arbetslösheten i Danmark och jag måste säga att jag blev impad av våra ölpimplande vänner där nere i det platta landet.
För det första så är det mycket lättare för arbetsgivarna att säga upp dom figurer som dom har ansett sig behöva i företaget och anställt under goda tider. I gengäld så får dom som väl blir sparkade 90 % av lönen i 4 år. Vilket betyder att det inte är en smärre katastrof att bli arbetslös så som fallet är här hos oss många gånger. På så sätt så är arbetsmarknaden mycket mer flexibel än hur det förhåller sig här med vår trögvända modell. Företagarna vågar anställa under högkonjunktur för dom vet att när det väl blir sämre tider så sitter dom inte där med en hel armé utav knegare som dom inte har användning för utan bara en massa ansvar. Något som kan skjuta ett litet företag i sank rätt fort.
”Men dom anställer ju bara när det är högkonjunktur”, säger då någon raskt. Jodå, visst är det på det viset. Men här i Sverige vågar ju ingen anställa över huvud taget, varken under hög eller en lågkonjunktur.

Jag är absolut ingen blåblodare, men det måste bli lättare för arbetsgivarna att göra sig av med folk som dom inte längre behöver. Det är lite av djungelns lag, det är jag medveten om. Men jag anser att vi behöver lite mer djungel i det här landet om det ska bli någon fart. Som det är nu så har vi en elitbefolkning som består av dom lyckligt lottade som har fått en fast anställning. Sen har vi den gruppen som jag tillhör, den bittra 2:a klassens medborgare som aldrig släpps ombord på tåget för dom utvalda. För där ombord är det knökfullt av halvfeta oduglingar som med alla medel slåss för att få stanna kvar ombord och hålla oss, packet kvar på perrongen. Bland dom som blir kvar finns det utomordentliga medborgare, långt mer lämpade och värdiga en plats ombord än många av dom som klänger sig kvar i vagnarna.
Nej, det är dags att skrota modellen ”först in, sist ut”. Ska man resonera på det viset så kanske det är dags för Thomas Ravelli att återta sin plats i landslagsmålet. Han har ju trots allt överlägset mest erfarenhet.

Verkar jag bittrare än vanligt? Det är jag inte, jag är alltid bitter och bara trött på att se på hur vi slösar med talanger, inte då nödvändigtvis mig med min pissrygg, utan starka, välutbildade rappa ungdomar som skulle kunna hoppa in när som helst och få fart på bollen och hur vi istället spelar på med ett fisigt veteranlag som bara lufsar runt och väntar på att domaren ska blåsa av.