torsdag

Pablos tårar

Det har blivit mycket fotboll ett tag här på bloggen nu, men jag måste bara hylla Pablo med en blid till.
En kille som gråter i TV efter sin sista match för Bajen på Söderstadion är värd alla hyllningar som jag kan kläcka fram.

Med lagkamrater som Erkan gäller det att inte tro på spöken.

Det blir mycket tackande nu när säsongen lider mot sitt slut. Nu är det Pétur som valt att flytta hem till Island och den mannen kan jag inte tacka nog.
Tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack tack, tack, tack, tack, tack, tack tack, tack, tack, tack, tack, tack Pétur för dom här åren, du är en sann hjälte.

3 kommentarer:

  1. Var höll alla fina sköna bajenlirare hus när den övergivne Nacka Skoglund låg och dog i sin egen avföring?

    Den störste hjälte ni haft fick dö ensam. Ni skäms va? och lider av dåligt samvete.
    Är det därför ni står och bölar vid hans staty varje julafton.

    Klandrar inte dig Albin. Du var ju bara sju bast när Lennart dog, men alla Nackas gamla ryggdunkare. Var var dem?

    SvaraRadera
  2. Skäms bara för att Lennart spelade i AIK ett tag. Han gjorde för övrigt aldrig mål i Allsvenskan för Hammarby.

    Sen kanske jag borde skämmas lite för att farsan och Börje Dorch gav ut den där tvivelaktiga serietidnigen "Nacka". Men det är mest latjo.

    Nacka gjorde något så ovanligt som att födas och dö i samma kök.

    Idag föds inte många i köket längre, men bra många i farstun verkar det som.

    SvaraRadera
  3. De bästa går först.

    SvaraRadera