Inte okej

Egentligen så hade jag inte tänkt skriva något om gårdagens match - att förlora en andra halvlek med 2-6 på hemmaplan mot Broberg är helt enkelt inte okej och sånt skit borde man inte skriva om, utan bara glömma fort. Men jag kan bara inte släppa besvikelsen som bor i mitt bröst och måste skriva ur mig lite smärta.

Det räcker med att beskriva sista målet.

Redan när bollen lämnade Stefan Larssons klubba och jag följde den löjligt långa bollbanan så tänkte min hjärna "Jomadderfacker!". När bollen sedan passerade rakt igenom Slangens kropp i målet så upplevdes situationen likt ett bildspel som i ultrarapid klickade fram en ruta i taget och när bolljäveln till slut sakta sakta la sig till rätta innanför mållinjen så såg jag inte bara en förlust som grinade mig i ansiktet, jag såg även en gigantisk hög med pengar som flög sin kos. Antagligen så flög stålarna just till Broberg.

Skillnaden mellan att komma fyra eller femma är så kolossal att det nästan inte går att begripa. Att komma utanför de fyra första betyder att Hammarby i en kvartsfinal kan åka ut ur slutspelet efter endast en hemmamatch och vad det betyder ekonomiskt orkar/vågar jag inte ens tänka på. Tanken på att behöva släpa sig till Arbetsförmedlingen gör helt enkelt för ont.

~~~~~~

Vad kan väl passa bättre efter denna depporgie än lite skön sång och gitarr.

Dylan LeBlanc med "Emma Hartley".