Vi kör

Jag är med i Sveriges största kör och igår sjöng jag för Kung och Södermalm tillsammans med nästan 9000 andra vrålfåglar. 

Nu har jag precis sett om matchen på TV, men istället för att skriva om bollen så ska jag skriva om teveljudet. Det är nämligen en avsevärd skillnad på att se en match från Söderstadion via televisionen mot att vara där i verkligheten och det beror på att teveproducenterna reglerar publikljudet så att det ska ligga på en jämn nivå, antagligen för att kommentatorerna ska höras och det tycker jag är jävligt synd. Ser ni en match på TV mellan Värnamo och Ljungskile så är det ungefär samma nivå på publikljudet som ifrån matchen igår. 

Reglera gärna men inte så mycket, eftersom det ger en vriden och för klen bild av upplevelsen.

Baboom! Liksom

Att stå mitt i klacken när det bränner till som det gör någon gång per säsong - tyvärr för sällan numera - är som att stå mitt i en ljudkuliss på en rockkonsert med skillnaden att det är man själv och den egna kroppen som är högtalaren. Det måste vara enormt nyttigt att då och då få vråla allt man har hela vägen från tårna tillsamman med flera tusen andra. 

Nästan exakt i minut 60 under matchen igår så släppte alla spärrar av någon anledning som antagligen ingen känner till när läktarna började duellera med varandra fram och tillbaka och det gick faktiskt att ta på ljudet. Som kexen bloggade "Det är något visst med att ta i absolut max, men ändå inte höra sin egen röst".  På TV märktes det nästan ingenting, förutom att dom plötsligt filmade mer upp på läktarna i flera minuter än på spelet nere på planen och att kommentatorerna blev stumma en stund innan dom beundrande och på ett nästan vördnadsfullt sätt sa "Nu är det ett makalöst tryck här på Söderstadion". 

Hur som helst så var det mäktigt och precis vad jag behövde efter ett par riktiga skitveckor.

HEJAHEJAHEJABAJEN!!!