Glammatik

Ända sedan jag skrev det där om Rydström under rubriken ”Kalsong FF” och efter det fick – med den här bloggens mått mätt – en anstormning med kommentarer likt en vinterkräkspya från upprörda kalmariter så har jag förtjust mig i att många av dom riktade sin ilska mot mina bristfälliga talanger i grammatik. Det kan ju bero på att jag i sak hade rätt om Rydström så därför tvingades dom styra sin ilska mot den biten istället i ren och skär frustration.

Nåväl, nu ska jag förklara en sak för dessa kalmariter – inte för att jag tror att någon av dom läser detta, men ändå. Faktum är att jag förbryllas över att dom läste ”Kalsong FF” alls - eftersom dom där sumpmarkerna ligger en sisådär 200-300 år efter oss här i Stockholm så är det starkt att någon av dom kan läsa överhuvudtaget.

Så här ligger det till i alla fall. Jag skriver som jag snackar - rakt av - och bara det kan ju vara svårt för en farmare att förstå och jag följer således inga grammatiska regler. Dessa regler är ihoptotade av ett gäng förståsigpåare och i det gänget ingick inte jag. Så därför frågar jag mig varför jag ska lyda deras regler? Vad är det som säger att dom har rätt och att jag har fel?
En äkta konstnär lyder inga regler utan är nyskapande och det är på så sätt vår civilisation tar steg in i framtiden.
Men hur ska dom kunna ta in detta i Kalmar där dom strosar runt i godan ro och gödslar sina majsfält, kvar någonstans i trakterna runt 1763 eller nått sånt?

Kalmar – hålan dit framtiden aldrig hittade eller helt enkelt gav fan i.